mamsen

Efter ett års tjat om att jag snart fyller femtio, mina syskon började tjata samma dag jag fyllde 49, så börjar den stora dagen närma sig. Ja för MIG är det ingen stor dag längre, jag är in i döden trött på att höra om, tänka på eller planera för den. Tack vare allt tjafs om den under ett års tid vill jag bara hoppa över den och fylla 51 i stället.

Men för familjen, de få vänner jag har och mina kollegor verkar det vara en jättegrej. Som jag känner nu vill jag bara hoppa över den dagen. Finns ingen förväntan längre. Det enda bra med den dagen är att när den passerat slipper jag tjatet om den.

Konstigt egentligen, innan alla började tjata hade jag stora planer för min stora dag och såg fram emot den. Men nu känner jag mig bara såååå TRÖTT. Varför göra en stor grej av denna dag? Hittills har det inte varit någon stor grej av något, inte ens större bröllopsdagar som 20 och 25 årsdagen inte något annat. Men något gott är det med den stora dagen. Den har fått mig att rannsaka mig själv och mitt liv.

Har aldrig rest utomlands, knappt aldrig bott på hotell ens. Knappt varit utanför 50-skyltarna i stan. Så varför börja stöka nu? Illusionerna om livet finns inte kvar längre. Alla drömmar och önskningar har försvunnit. Vad finns det kvar?? Livet blir inte bättre än så här. Skyttevägen och jobbet är min värld, och så lär det förbli.

Det enda jag har nu som ingen ta ifrån mig är mina innersta tankar, vad jag tycker och känner. Självkänslan är låg, känns som jag ständigt går omkring och ber om ursäkt för att jag finns. Ber om lov som en tonåring. Håller med för att inte ställa till något.

Tror jag lever någon annans liv, inte mitt liv, lever på andras villkor och förtränger mig själv. Har väl någon gång självt valt att gå den här vägen. Finns ingen annan att klandra, skulle inte drömma om att göra det. Man är sin egen lyckas smed som det heter.

Vem är då kvinnan jag gömmer? Vad har hon haft för drömmar? Inga storslagna planer, en önskan om ett rikt socialt liv med många människor omkring mig. Små bjudningar. Familjemiddagar på söndagar ibland. Kurser i saker jag är intresserad av, psykologi, beteendevetenskap, akvarellmålning.  Ett ställe att vara jag på, att skriva och läsa på, något som bara är MITT där jag kan hämta andan. Lyssna på musik, min musik. Slippa höra penga gnället. Ja vi har ingen förmögenhet, men det vet jag, ingen mening med att älta det. Slippa bli ställd mot väggen och ifrågasättas ständigt. För allt och inget.

Att våga köra runt med min bil, våga gå till gymmet ensam. Kunna få följa en diet till hundra procent utan att göra avkall på saker som är ”för dyra”. Bara kunna ta i min mobil utan kommentarer om vem jag messar med osv. Bara bli behandlad som en vuxen. Slippa redovisa vad jag gör och tänker.

För så känns det, jag får stå och berättiga det jag säger och gör. Klargöra varför osv. Ska man behöva det som vuxen kvinna? Har jag inte rätt att ha mina egna åsikter, göra vad jag vill utan att behöva försvara det? Eller behöva rättfärdiga det jag gör.

Nej jag försöker inte göra mig till offer eller spela martyr. Jag har själv stor skuld i att jag befinner mig på den här platsen i livet. Jag har själv valt att på gränsen utplåna Nettan den vuxna kvinnan i min iver att passa in och vara till lags. Låter mig trampas på som den värsta golvmatta. Bara konstaterar fakta. Pinsamt är det när man känner efter, att jag låter mig styras på detta sätt. Antagligen bjuder jag själv in till att köras över, tillåter att det händer och intar automatiskt den rollen. Så länge jag tillåter det så kommer det att hända. Men att bryta ett sedan årtionden tillbaka ingrott beteende är inte alltid så lätt att ändra på.

Tar nog den platsen utan att ens tänka på att jag gör det. Avundas de kvinnor som självklart tar sin egen plats i världen utan att tänka tanken att de inte är värda den. De som tar för sig, utan dåligt samvete. Tänk bara en sådan sak. Alla de som är säkra på vad de kan och vad de kan tillföra och vågar säga det. Och vinner respekt för att de gör det.  Hävdar jag en åsikt så ångrar jag mig genast och känner mig som en fullständig idiot.  Ändå anser jag mig vara både intelligent och kunnig. Älskar att ta tag i saker och att styra upp organisera och leda men visar det inte. Jobbar pliktroget, ser hyfsat bra ut, men kan ändå inte riktigt ta det till mig fast jag vet att det är så.

Vad är det då som gör att jag är den jag är på utsidan, den utsida som rimmar dåligt med insidan? Är det kanske alla år som yngsta syster i en stor barnaskara? Är det att jag mötte min man när jag bara var ett barn själv? Är det fel på mig? Är det så att jag bara är udda, fel och konstig? Eller styr jag själv in mig i det spåret? Vet faktiskt inte, och har dessutom inte en aning om hur jag ska kunna vända det.

Vad hände egentligen med drömmarna och tankarna jag haft. Från de enkla som ett öppet hem med trivsamma kvällar med vänner till de lite större att resa till Island, Irland och England. Drömhuset det äldre mysiga strax utanför staden. Kanske till och med flytta utomlands?  Vart tog de vägen och när hände det. Saker att tänka på nu när barnen så gott som vuxit upp och flyttat ut. Troligtvis är det en process som pågått länge, på något sätt har jag inte sett mig värd att ha vänner, alltid intalat mig att jag är så fel ändå. Och hur i all världen skulle jag kunna ta mig råd att faktiskt åka i väg.

När man dessutom alltid får höra hur dyrt allting är, gör att man drar sig för att bjuda in människor. Går inte att vara glad och generös då, när man vet att varje peng granskas. Undrar hur många gånger jag velat sälja huset här och bara börja om. En nystart av livet kanske är vad som behövs. Men en nystart innebär en förändring av mig själv också, att ändra sättet jag ser på mig själv känns nästan oöverstigligt. Ingen lätt sak att genomföra.      Är jag själv om dessa tankar? Nej jag tror inte det.  Finns säkert tusentals kvinnor därute som känner som jag.

Brukar ofta få höra att jag är så öppen och social, samtidigt som jag ändå inte släpper människor för nära. Rädslan att vara ”dömd att bli bedömd” är väl den stora anledningen att jag väljer att spela min roll varje dag. Aktar mig för att lämna ut mig för mycket, att släppa någon för nära kan få ett högt pris, troligtvis bra mycket högre än vad jag är villig att betala.

Hellre då att jag skrämmer bort de som vågar sig för nära. Hellre fly än illa fäkta hette det väl förr. Ett beteende jag har tagit till mig och använder ofta. Se till att fly innan du blir sårad kan man kanske också kalla det. Jag har tagit en del smällar i livet precis som alla andra. Alla har vi väl en ryggsäck att bära med oss genom livet. Finns några få som sett förbi min skyddsmur. Som stannar kvar fast jag vänder alla taggar utåt.